Att gå världen hel – om aboriginernas drömspår i Australien
Reseberättelser
När Bruce Chatwin på 1980-talet reste genom Australiens inland var det inte landskapet i sig som först grep honom, utan rörelsen. Han noterade hur allting i den aboriginska föreställningsvärlden tycktes vara knutet till vandring: berättelser, minne, geografi och moral. I The Songlines(Drömspår) formulerade han en tanke som både var enkel och omvälvande – att världen inte i första hand är något man äger eller betraktar, utan något man går.
Aboriginernas drömspår, ofta kallade songlines, är inte myter i västerländsk mening. De är kartor, lagböcker och minnesbanker, sammanfogade i sång. En drömspårslinje följer en urtida varelses väg genom landskapet under Drömtiden – den tid då världen tog form. När varelsen gick, sjöng den fram bergen, vattenhålen, flodernas svängar och stenarnas placering. Att följa spåret är därför att upprepa skapelsen, steg för steg.
Chatwin fascinerades av att dessa spår korsar hela kontinenten. De binder samman öknar, kustlinjer och bergskedjor i ett osynligt nät. En människa som känner sången kan orientera sig utan karta, men också veta hur man ska leva. För sången talar inte bara om var nästa vattenhål finns, utan om ansvar, släktskap och gränser. Vem som får gå var. Vem som har rätt att sjunga vilken sträcka.
De heliga platserna i detta system är inte isolerade monument. De är knutpunkter i en pågående rörelse. En klippa, en källa eller en ensam kulle är helig därför att något hände där under Drömtiden – och för att sången fortfarande passerar platsen. Heligheten ligger inte i stillheten, utan i relationen mellan platsen och vägen dit.
Det var här Chatwin drog sina större slutsatser. Han såg i aboriginernas vandrande kosmologi ett alternativ till det moderna, bofasta samhällets rastlöshet. I stället för att samla ägodelar och mark, bar man sin värld i minnet och i benen. Att gå var inte ett medel för att nå fram, utan ett sätt att hålla världen i balans. När människor slutade vandra, menade vissa äldre berättelser, började sjukdomar och konflikter sprida sig.
Detta synsätt är långt ifrån romantiskt i egentlig mening. Vandringen var krävande, ibland livsfarlig. Kunskap om landskapet var bokstavligen en överlevnadsfråga. Men det fanns en tydlig idé om måttfullhet: man tog det man behövde, rörde sig vidare och lämnade spåren öppna för nästa generation.
I dag, när många av drömspåren korsas av vägar, stängsel och gruvor, har den fysiska vandringen ofta brutits. Ändå lever sångerna kvar. De sjungs vid ceremonier, lärs ut till yngre och fungerar fortfarande som bärare av identitet och historia. För många aboriginska grupper är kampen för landrättigheter därför inte en fråga om ägande i västerländsk mening, utan om rätten att fortsätta gå, minnas och sjunga.
Chatwin var medveten om sin roll som utomstående betraktare. Hans bok är lika mycket en essä om människans rastlöshet som en skildring av Australien. Men hans möte med drömspåren pekar mot något tidlöst: tanken att världen blir begriplig först när man rör sig genom den i långsam takt.
Kanske är det därför berättelsen fortfarande talar till oss. I en tid av skärmar, scheman och snabba förflyttningar påminner drömspåren om att förståelse inte alltid nås genom att samla mer information. Ibland räcker det att gå. Steg för steg. Och att lyssna till landskapet medan man gör det.
