Berat – staden med tusen fönster
Researtiklar
Morgonen gryr stilla över Berat. Ett mjukt guldrött ljus spiller ned för den gröna bergssluttningen där stadens vitkalkade ottomanska hus klättrar upp mot den väldiga klippan krönt av fästningen. Dimslöjorna över floden Osum skingras och det klara vattnet börjar glittra som en spegel i det första solljuset. I luften blandas ljudet av en avlägsen kyrkklocka med en morgontidig minaret som kallar till bön. Redan i gryningen anas stadens särskilda symfoni av historia och samtid. De otaliga fönstren på husfasaderna fångar morgonljuset och blänker till, som om berget själv öppnat tusen yrvakna ögon mot den nya dagen.
Ett fönster mot historien
Berat är en levande mosaik av historien, en plats där flera epoker möts i gatstenar och murverk. Stadens namn tros härstamma från det slaviska Beligrad, ”den vita staden”, ett passande namn när solens första strålar dansar över de ljusa fasaderna. Med över 2 000 år av kontinuerligt liv framträder staden som ett koncentrat av Balkans skiftande maktförhållanden.
Äldst är de massiva stenblocken längst uppe vid borgen – rester av illyriska murar som bildar fundamentet till Kalaja, fästningen på höjden. Här har romerska legionärer, bysantinska kejsare och osmanska sultaner lämnat sina spår. Den nuvarande anläggningen fick sin form under medeltiden och ottomanernas tid, men innanför murarna står fortfarande bysantinska kyrkor prydda med bleknade fresker och helgonikoner, tysta vittnen till århundraden av andakt.
Längs de branta gränderna nedanför, i kvarteren Mangalem och Gorica, ligger rader av välbevarade hus från 1700- och 1800-talet. Natursten, trä och tegeltak dominerar, och längs fasaderna löper breda fönsterband som vetter mot ljuset. Det är dessa fönster som gett Berat smeknamnet ”staden med tusen fönster”. Kombinationen av ottomansk arkitektur och äldre lager av byggnadskonst gjorde att den historiska stadskärnan upptogs på Unescos världsarvslista – en formulering som sätter ord på vad ögat redan ser.
Kulturernas samspel
Berat förknippas med ett ovanligt harmoniskt möte mellan kulturer och religioner. Under den långa osmanska perioden utvecklades staden till ett nav där muslimska och kristna traditioner levde sida vid sida. Floden Osum delar visserligen staden i två halvor, men skiljelinjen har aldrig varit skarp.
På den östra stranden ligger Mangalem, som historiskt varit ett muslimskt kvarter. På västra sidan breder Gorica ut sig med sina många kyrkor och kristna hem. Över vattnet spänner en elegant stenbro från 1700-talet, byggd under osmansk tid. Bron förenar inte bara två stadsdelar utan symboliserar också den vardagliga samexistensen.
I stadsbilden reser sig både kyrkornas kors och moskéernas spiror. Sultanens moské med sin kupol, små kvartersmoskéer, kyrkor som Sankt Theodor – alla vittnar om ett religiöst landskap där olika traditioner länge funnits tätt intill varandra. I flera av de vitkalkade husen har muslimska och kristna familjer bott vägg i vägg under generationer. Tolerans och samförstånd finns inbyggt i stadens själ, lika mycket som i dess arkitektur.
Vardag i historiens skugga
Trots sin ålder är Berat ingen stillastående museumstad. Här pågår vardagen, om än i lugn takt. När morgonen tar fart stiger tunna rökspiraler ur skorstenarna i de historiska hemmen. Bröd bakas, kaffe puttrar, en radio börjar spela någonstans bakom ett halvöppet fönster.
Snart fylls gränderna av ljud: barn som springer över den ojämna stenläggningen på väg till skolan, handlare som öppnar träluckorna till sina små butiker, grannar som utbyter dagens första hälsningar. Äldre män och kvinnor sitter på trappsteg utanför husen, iakttagande eller handarbetande, medan besökare försiktigt tar sig fram med kameror och kartor.
Även uppe i borgen lever vardagen. Berats slott är inte en övergiven ruin utan en stadsdel med egna invånare. Innanför murarna finns bostadshus, små pensionat, enkla kaféer och trädgårdar där vinrankor klättrar över murar och pergolor. Herdar driver sina får längs sluttningarna, barn jagar en boll över en öppen gård, och någon säljer handbroderade dukar framför sin dörr. Historien är ständig kuliss, men livet som pågår är högst samtida.
Floden och fästningen
Floden Osum löper som en stillsam spegel genom staden. Från den gamla stenbron syns hur vattnet slingrar sig fram mellan gröna stränder och reflekterar de tätt byggda husen som en förlängning av bergssluttningen. Längre bort fortsätter floden mot sina kanjoner, men i Berat får den rollen som lugn mittpunkt.
Högt däröver tronar fästningen som en orubblig väktare. Murarna har utstått belägringar och krig; varje stenblock bär spår av strider om kontrollen över dalgången. Ett par rostiga kanoner står fortfarande kvar vid porten, kvarlämnade som minne från en mer orolig tid.
I dag vilar en tydlig stillhet över höjden. Solen värmer de slitna stenarna, kastar långa skuggor över gårdsplanerna och låter vinden spela i torra örter längs muren. Vakter spejar inte längre efter fiender; i stället promenerar besökare och ortsbor längs murkrönen i aftonbrisen och låter blicken vandra över dalen. När solen sjunker och färgar bergen honungsgula framträder en av Berats starkaste scener – en solnedgång som tycks bära flera sekler i sitt ljus.
Tidens lager
Att röra sig genom Berat är att följa ett antal tydliga lager av tid. De slipade stenarna under fötterna kan föra tanken till antikens Antipatreia, till medeltidens furstar eller till de handlare som under ottomansk tid fraktade varor genom dalen. Samtidigt formas nya berättelser varje dag: telefoner ringer, tvätt hänger på linor, mopeder puttrar uppför sluttningarna.
I denna stad med tusen fönster, som sett otaliga soluppgångar och solnedgångar, vävs dåtid och nutid samman till ett kontinuerligt band. Historien uppträder inte som ett avslutat kapitel utan som en självklar del av vardagen – i kalkstenen, i träbalkarna, i dofterna från grönsaksmarknaden och i den blandade klangen av psalmer och böneutrop.
Berat bär sina sekler med en märklig lätthet, som en gammal berättare med klar blick. För resenären blir upplevelsen något mer än en vacker utsikt. Platsen öppnar ett stilla samtal om tid, minne och förgänglighet. När morgonljuset ännu en gång sveper in över bergssidor och takpannor märks hur staden har gjort avtryck: i minnet dröjer bilden av vitkalkade hus, gröna sluttningar, flodens spegel och de tusen fönstrens sken. En resa hit blir ett möte med en stad som fortsätter att leva sitt liv – i skuggan av berget och i ljuset av en ny gryning.
