Kappadokien till fots med Tema
Researtiklar
Strax före gryningen rullar Tema-bussen upp på högplatån ovanför Göreme. Ballongernas brännare flammar kort mot den grå himlen, men vi vänder dem ryggen och sätter kängorna i det som en gång var glödhet aska. Erciyes, Hasan och Melendiz sprutade ut den askan för ett par miljoner år sedan; sedan dess har vind och regn hyvlat landskapet till dalar, spiror och smala passager där ljuset bara orkar ner mitt på dagen. Landskapet ser ut som en fantasivärld, men allt är naturens handlag.
Veckan är rak: sju nätter i Uçhisar, dagsturer på 6–10 km och som mest 280 meters stigning. En bussfärd på högst trettio minuter tar oss till etappstart—bagaget vilar kvar på rummet.
Första vandringen går upp genom Vitadalen. Den torra bäckfåran smalnar till en vit kanjon, längre upp öppnar den sig i terrasser av kritfärgade pelare. På toppen står Uçhisars klippfäste; därifrån ligger hela dallabyrinten öppen som ett uppslaget reliefljudkort: Love Valley, Duvdalen och Göremes klippkyrkor i ett enda svep.
Nästa dag byter vi torrt grus mot Ihlararavinens gröna svalka. Fyrahundra trappsteg leder ned till floden Melendiz. Popplar spänner ett lövtak över stigen, svalor skjuter fram som projektiler, och fresker från 900-talet studsar dämpat mot klippväggen.
Kontrasten blir total i Kaymakli. Vi fäster pannlamporna och följer tunnlar fyra våningar ned. Stenhjul som säkrar gångarna, ventilationsschakt som sköter luften och sal efter sal visar hur upp till 20 000 människor levde osynligt för fiender i månader i taget.
Fjärde dagen tar oss till Soganlidalen, ett V format av två bäckar. Här bor gårdskloster och romerska gravar mellan salvia och vinrankor, men nästan inga turister. Tystnaden känns fysisk—som ett lock på öronen—tills ett får bräker och guidens vissling skär genom doften av fuktig sten.
Vi fortsätter genom de pastellskiktade väggarna i Zemi och tunnlarna i Zelve, där älvskorstenar lutar som stopmotion-figurer mot himlen. Sista dagen kliver vi in i Röda dalen när solen står lågt. Tuffen skiftar från laxrosa till djupt terrakotta; sista stigningen upp till Uchisar ger ett 360-graders panorama över veckans alla dalar och, vid klart väder, ända bort till Taurusbergen.
Tema lägger resorna i april–maj och september–oktober när luften är kristallklar och dagstemperaturen hänger runt tjugofem grader—perfekt vandra-väder utan behov av siesta.
Packlistan är relativt kort: låga kängor med bra grepp, två liter vatten, solhatt och solskydd, tunn vindjacka och pannlampa för underjordsstäderna. Stavarna kan följa med som backup; underlaget är mjukt men oregelbundet.
Kappadokien behöver inga övertoner. Vulkanerna byggde scenen, erosionen skulpterade kulisserna och människor högg ut sin vardag i väggarna. Vi på TEMA tar hand om logistiken, så att varje steg blir en glimt av geologi, historia och stillsam vardag—lager på lager under sulorna, tills Röda dalen slutligen brinner av ljus och boken slår igen av sig själv.
