När sillen kom till bukten
Researtiklar
När sillen kom till bukten – 600 ord
Otaru, mars 1925
Det är fortfarande mörkt när Takeshi vaknar. Kylan ligger kvar i luften, trots att våren försöker tränga sig in över Ishikari-bukten. Han är sjutton år, säsongsarbetare från Honshu, och detta är hans tredje vår i sillfiskelägret vid Yoichi, väster om Otaru. Händerna är härdade som trä, men han sover lätt – den som missar gryningens första signal går miste om dagens enda chans.
Ute på stranden brinner redan facklor som orange ögon i nattens randzon. En gammal utkik står i sitt torn, skuggad mot stjärnhimlen, och spanar efter mörka strimmor i vattnet. Plötsligt hörs ropet som slår upp alla hjärtan:
「にしんが来たぞー!」
Allt bryter loss. Kaptener gormar order medan kvinnor springer med baljor. Takeshi och de andra pojkarna tar nätlinor på axlarna och rusar barfota ner mot båtarna; sanden är isande men adrenalinet bedövar. De breda dragnäten, mer än hundra meter långa, skjuts ut i en båge mot det grågröna havet.
När nätet dras hem igen kokar vattnet. Silvriga kroppar sprätter som regn i motljuset. På en förmiddag kan de ta upp tjugo, trettio, ibland femtio ton. Gynnsamma år talar man om sexhundratusen ton sill runt Hokkaidō – siffror som får förmännen att le i sömnen.
Havet sjuder av annat än fisk. Tumlare stryker förbi som skuggor, och hundratals fiskmåsar cirklar över båtarna och skriker efter bortkastade inälvor. Kring strandkanten ligger band av grönalg och sillrom som färgar vattnet mjölkigt. Det luktar tång, järn och något sött från valborgens första blomster som slagit ut på sluttningen.
Fiskvagnarna rullar genast till pressarna. Av pressad sill blir det nishin-kasu , brun och stickande gödsel som skickas med järnväg till bönder i Tōhoku. För risplanterarna där betyder några säckar skillnaden mellan skörd och svält. Resten saltas, grillas på enkla galler eller packas i träfat till Osaka, Niigata och Korea.
Arbetsdelningen är orubblig. Männen drar nät och ror. Kvinnorna rensar, saltar och staplar tunnor med rytmiska slag som taikotrummor. Barn sköljer blodiga kläder eller sopar is. På kvällen möts allihop i låga baracker där oljelampor fladdrar och skuggor dansar på väggarna. Där finns ris, tunn misosoppa och ibland en flaska billig sake som går runt. Någon från Esashi sätter igång en hes visa:
「はぁ〜 出船だよ〜」
Lite längre inåt land står Aoyama-familjens villa som ett palats. Den kallas i dag Aoyama Sillvillan – ett av stoppen på Temas rundresa till Hokkaido – och är berömd för sina utsökta träinteriörer och målade dörrar. Papperlyktor lyser längs verandan och rök stiger ur köket där herrskapet äter sill marinerad i söt sojasås, serverad i Kyoto-porslin. Takeshi har aldrig satt foten där, men musiken vandrar ner över sluttningen, blandad med doften av grillat som retar magen efter en dag av saltvatten.
När mörkret sänker sig är havet plötsligt lika tyst som det var larmande i gryningen. Eldar sprakar, någon skrattar, men vinden har vänt och doftar tall. Dagens notering blir arton ton; en god rad i lägrets tjocka bok. Takeshi lägger sig på halm mellan våta stövlar och nät. Genom en springa ser han stjärnorna darra och tänker på föräldrarna i Akita som väntar på hans lön.
Han vet inte att om tre decennier kommer sillstånden i Ishikari-bukten vara nästan borta, att hungern som driver nätet ned även bär fröet till sin egen undergång. Men än är vattnet rikt. Varje fisk glimmar som ett löfte – till honom, till baronen på kullen, till risfälten långt i söder.
Med händer som luktar salt och tjära drar han filttäcket över axlarna. Havet andas jämnt utanför väggarna. En tung men mild trötthet fyller kroppen. Han äger inget annat än sin lön och sitt liv, men just denna natt känner han sig rik – på arbete, gemenskap och sill som glänser i hans drömmar när vågorna vaggar tryggt, långsamt.
I dag står villan kvar som ett levande museum över sillens guldålder – och på Temas resa till Hokkaido får du själv stiga in genom dess dörrar, låta historiens dofter omsluta dig. Läs mer om Hokkaido här.
