Resekrönika från Siem Reap – Angkor, gudakungar och stenar som minns Researtiklar, Reseberättelser
Angkor Wat – när Khmerriket var en stormakt
Sliten i benen, men märkligt upplyft i själen, sitter jag på The Red Piano i Siem Reap.
Det är kväll. Pub Street har tänt sina skyltar. Tuk-tukförarna ropar från trottoarkanten. Från en bar längre bort hörs engelsk fotboll. Någon jublar åt en Premier League-match som förmodligen betyder mer för honom än för resten av Kambodja.
Jag har tempeldamm på skorna och Angkor kvar bakom ögonlocken.
The Red Piano blev känt bland resenärer efter att Angelina Jolie besökte restaurangen under inspelningen av filmen Lara Croft: Tomb Raider . Flera scener spelades in vid Ta Prohm, där väldiga trädrötter slingrar sig över murar, valv och stenblock. Restaurangens egen Tomb Raider-cocktail lever sedan dess vidare som en del av Siem Reaps lilla Hollywoodmyt.
Jag ska vara ärlig. Historien om filmstjärnans drinkar är nog en smula överhajpad.
Men vad gör man inte?
Har Lara Croft en gång klivit in här, får man väl följa i hennes fotspår. Jag beställer en Tomb Raider-cocktail och låter blicken glida ut över kvällslivet.
Det är lätt att le åt alltihop. Men dagen har också visat mig något som ingen marknadsföring i världen kan överdriva.
Angkor.
Det finns platser som aldrig kan bli för omtalade. Angkor är en sådan. Varje gång jag återvänder infinner sig samma stilla förundran. Att något så storslaget har skapats av människohand. Att sten, vatten, skog och tro en gång kunde fogas samman till ett samhälle som talade med gudarna på sitt eget språk.
Här byggde khmererna inte bara tempel.
De byggde en värld.
Vattnet, riset och kungamakten
Angkors arkeologiska park omfattar omkring 400 kvadratkilometer. Den historiska stadsregionen sträckte sig ännu längre och räknas som ett av den förindustriella världens största sammanhängande urbana landskap.
Vattnet var en av nycklarna till systemet.
Kanaler, vallar, dammar och väldiga reservoarer – barayer – samlade, fördelade och reglerade vatten. Anläggningarna försörjde befolkningen, bidrog till jordbruket och hade samtidigt religiösa och politiska funktioner. I historiska skildringar talas det om flera risskördar under samma år, även om forskarna fortfarande diskuterar exakt hur odlingssystemet fungerade.
Överskottet från jordbruket kunde försörja en stor befolkning. Befolkningen gav arbetskraft. Arbetskraften byggde vägar, tempel, murar, broar och reservoarer – och gjorde kungamaktens väldiga projekt möjliga.
Här gick religion och politik inte att skilja åt på ett modernt sätt. Kungamakten knöts till föreställningen om devaraja , där härskaren och riket placerades i en gudomligt ordnad världsbild. Kungen skulle upprätthålla ordningen mellan människor, gudar och landskap. När riket blomstrade bekräftades hans makt. När systemen brast hotades också föreställningen om den kosmiska ordningen.
Khmerriket tog starka intryck av indisk filosofi, hinduisk kosmologi och senare mahayanabuddhism och theravadabuddhism. Präster, arkitekter, matematiker, ingenjörer och stenmästare formade tempel som inte bara var byggnader, utan modeller av universum.
Runt allt detta låg Tonlé Sap. Under regntiden pressar Mekongs stigande vatten Tonlé Sapfloden att byta riktning och fylla sjön. När torrperioden kommer vänder flödet igen. Den årliga rytmen gav fisk, bördighet, transporter och livsmedel åt en stor del av riket.
Angkor vilade inte bara på sten.
Det vilade på vatten.
När tvåhundra ansikten ser tillbaka
Först kommer vallgraven och murarna av laterit. Sedan porttornen. Därefter möter man de där ansiktena.
Bayon är ett av världens märkligaste tempel. Omkring tvåhundra väldiga stenansikten blickar ut från tornen. De ler inte riktigt. De vakar. Milda, slutna och närmast allvetande.
Ansiktenas identitet är inte säkert fastställd. De har kopplats till bodhisattvan Avalokiteshvara, ett väsen förbundet med medkänsla. Andra tolkningar ser drag av Jayavarman VII, kungen som lät utveckla Angkor Thom och gjorde Bayon till dess symboliska centrum.
Kanske är det just dubbelheten som gör dem så starka.
Gud eller kung? Medkänsla eller kontroll? Andlighet eller propaganda?
Jayavarman VII regerade från slutet av 1100-talet till början av 1200-talet. Han var mahayanabuddhist, krigare, härskare och en närmast osannolik byggherre. Efter krig mot Champa återupprättade han kungamakten och lät utveckla Angkor Thom som ny huvudstad.
Han byggde och restaurerade tempel, broar och vattenanläggningar. Längs rikets redan omfattande vägnät lät han anlägga rastplatser, helgedomar och sjukhus. Inskriptioner berättar om 102 sjukhus och 121 så kallade eldhus längs rikets vägar.
Det är frestande att kalla Bayon för en tidig version av ”Storebror ser dig”. För ansiktena ser verkligen allt.
Men de är inte bara hotfulla. De uttrycker också idealet om den buddhistiske härskaren som beskyddare. Makt med stenansikte, ja – men också en föreställning om maktens ansvar.
I Kambodja är historien sällan helt avslutad. Den fortsätter i tempelbesök, ceremonier, gatunamn och nationella symboler. Angkor Wat finns till och med på landets flagga.
Det förflutna är fortfarande närvarande.
Angkor Wat – ett universum i sten
Det är nästan omöjligt att föreställa sig själva byggandet. Under första hälften av 1100-talet lät kung Suryavarman II resa Angkor Wat som statstempel och huvudstad. Templet vigdes ursprungligen åt den hinduiske guden Vishnu och utformades som en jordisk avbild av världsberget Meru, centrum i den hinduiska kosmologin.
Tornens silhuett, vallgraven, gallerierna och de långa stenrelieferna är inte bara arkitektur.
De är en världsbild.
Här skulle kosmos ordnas.
Basrelieferna löper genom långa gallerier och skildrar kungliga processioner, strider, gudar, demoner och mytologiska berättelser. Här finns scener ur Ramayana och Mahabharata . Här finns den berömda kärningen av mjölkhavet, där gudar och demoner drar i ormen Vasuki för att frambringa odödlighetens nektar.
Allt är hugget i sten. Detaljerna gör att ögat aldrig riktigt blir färdigt.
På väggarna finns också närmare 1 800 dokumenterade devator – stående kvinnliga gudomligheter – med skilda frisyrer, smycken, kläder och ansiktsdrag. De kallas ofta svepande för apsaror, men i khmerkonsten brukar de dansande gestalterna beskrivas som apsaror och de stående kvinnogestalterna som devator.
Ingen är riktigt den andra lik.
Det är som om stenmästarna ville påminna oss om att även det gudomliga behöver variation.
Miljontals sandstensblock användes vid Angkor Wat. Stenen hämtades från brott vid Phnom Kulen, nordost om Angkor, och kunde transporteras genom ett system av kanaler och floder. Ett helt rikes organisation, arbetskraft och tekniska kunskap måste ha satts i rörelse.
Resultatet räknas som världens största religiösa monument.
När europeisk historieskrivning fortfarande främst kretsade kring Europas städer växte här ett av den medeltida världens största och mest avancerade stadslandskap.
Det är en nyttig tanke.
Historien har ofta skrivits från fel håll.
Överflödets problem
Här finns så många tempel att besökaren nästan blir mätt. Angkor Wat tar andan ur en. Bayon förvirrar och fascinerar. Vid Ta Prohm vandrar trädrötterna över murarna som om naturen långsamt håller på att skriva om historien.
Sedan fortsätter det.
Banteay Srei. Preah Khan. Neak Pean. Bakong. Baphuon. Koh Ker.
Man hinner aldrig se allt.
Det är egentligen absurt. I många länder hade ett enda av Angkors mindre tempel varit en nationell symbol. Här blir det lätt ett stopp på vägen, ett namn i dagsprogrammet eller en ruin man tvingas välja bort eftersom dagen har för få timmar och solen för mycket vilja.
Men det säger något om skalan.
Angkor var inte ett monument.
Det var en civilisation.
Och kanske är det just mängden som gör platsen så stark. Man förstår inte Angkor genom att bocka av tempel. Man börjar förstå Angkor när man inser att inget enskilt tempel räcker.
Alltid en europé
I europeiska berättelser tillskrevs staden ibland Alexander den store eller den romerske kejsaren Trajanus.
Det är en gammal och tröttsam reflex.
Om något är stort, vackert och tekniskt avancerat måste någon annan ha gjort det. Helst någon europé – eller åtminstone någon gestalt ur Europas egen historiska föreställningsvärld.
På 1800-talet blev den franske naturforskaren Henri Mouhot nära förknippad med Angkor. Han besökte området 1860, och hans reseskildringar och teckningar gjorde ruinerna kända för en större västerländsk publik.
Han ”upptäckte” förstås inte Angkor.
Platsen var känd av lokalbefolkningen. Munkar använde Angkor Wat och khmerer levde i och rörde sig genom området. Även europeiska besökare hade beskrivit Angkor flera hundra år före Mouhot.
Men i den västerländska berättelsen krävdes länge en europeisk resenär för att en plats skulle anses ha blivit sedd.
Det är värt att minnas när man går här.
Angkor var aldrig okänt för alla.
Det var bara inte alltid sett av dem som ansåg sig ha ensamrätt på att skriva världshistorien.
Tillbaka på The Red Piano
Från andra sidan gatan hörs ännu ett jubel. Fotbollen fortsätter. Någon skrattar för högt. En tuk-tuk hostar igång. En servitör passerar med en bricka. Siem Reap är tillbaka i nuet.
Och kanske är det just kontrasten som gör kvällen så märkligt fin.
Dagen har tillhört gudakungar, devator, vallgravar, stentorn och ett rike som en gång formade stora delar av Sydostasien. Kvällen tillhör plastmenyer, fotboll, cocktails och människor som försöker svalka sig efter ännu en varm dag.
Angkor finns där ändå.
I dammet på skorna. I bilderna bakom ögonlocken. I tanken på vattnet som leddes genom landskapet, riset som försörjde städerna och alla händer som högg, bar, ristade, byggde och bad.
Jag går ut, vinkar in en tuk-tuk och låter den ta mig tillbaka till hotellet. Bakom mig fortsätter Pub Street att blinka. Framför mig väntar mörkret, palmerna och den mjuka fartvinden genom Siem Reap.
Stenarna säger ingenting.
Ändå lämnar man Angkor med känslan av att de har berättat mer än man riktigt kan ta in.
Det är därför jag återvänder.
Per Sundberg, efter ännu en minnesvärd dag i Siem Reap.
Per Sundberg har arbetat som reseledare i Sydostasien i nästan 30 år. Historia, religion och regionens kulturella samband hör till hans främsta specialområden. Läs mer om Per Sundberg och hans erfarenhet som TEMA-reseledare.
Upplev Angkor med TEMA
På Kambodjas leende besöker vi Angkor Wat, Bayon och Ta Prohm, men också tempel utanför de mest kända stråken. Resan fortsätter genom Battambang, Kampot, Kep och Phnom Penh.
Den som vill avsluta resan med strandliv kan välja Kambodjas leende med sol och bad , där rundresan kompletteras med dagar på Koh Rong.
På Indokina med Angkor, Mekong och Luang Prabang blir Angkor en del av en längre berättelse som förbinder Vietnam, Kambodja och Laos.
