Bland vinrankor och elefanter Researtiklar
Tack vare en envis vinälskare och flitig dagboksskrivare vet vi allt om hur det sydafrikanska vinundret startade en dag för snart 350 år sedan.
Det var den 6 april 1659 som allt började, då den holländske bosättaren Jan van Riebeeck i sin dagbok prisade gud för att de första druvorna odlade i Kap-provinsen hade gått till vinpressarna. Det var ingen vardagshändelse det rörde sig om, utan en mycket efterlängtad nyhet bland de få européer som befolkade den lilla provianteringsdepån som holländska ostindiekompaniet hade byggt upp.
Svårigheten att transportera vin utan att det blev förstört gjorde livet surt för den vinintresserade Riebeeck. Han hade därför försökt plantera vin flera gånger, men sticklingarna hade inte överlevt den långa sjöresan och det tog därför sju år innan han lyckades få fram några druvor. Man kan föreställa sig den lycka som rådde i kolonin.
Under många år förblev dock den sydafrikanska vinnäringen en historisk bisats och det var först vid 1700-talets slut som ryktet om de goda vinerna nådde utanför landets gränser. Grunden för ryktet var ett litet område strax söder om Kapstaden där man gjorde intensivt söta vita viner på muscatdruvan. Området hette, och heter än idag, Constantia och vinernas mycket kraftfulla karaktär blev så uppskattad att till och med den franska noblessen, med Napoleon i spetsen, plockade fram sina allra tjockaste plånböcker.
Constantias rykte flög likt örnar ända upp till våra breddgrader. I en förteckning från 1851 över viner i kung Oscar I ägo framgår det att samlingens höjdpunkt var constantiavinerna och med ett pris på sex riksdaler per flaska var det dyrare än självaste Château d’Yquem från Sauternes, idag prissatt till knappt 3000 kronor flaskan.
Dagens sydafrikanska vinodlare har inte mycket gemensamt med 1800-talets, eller för den delen med 1980-talets. Utvecklingen har gått hisnande snabbt sedan domokratiseringen inleddes och de internationella handelsbojkotterna hävdes. Från en undanskymd tillvaro där huvudinriktningen var blaskiga viner som destillerades till brandy, har vinindustrin blivit en av landets största turistattraktioner och exportnäringar.
Centrum för all vinproduktion ligger fortfarande i närheten av Kapstaden, men nu är det inte Constantia som leder ligan, utan de två områdena Stellenbosch och Paarl belägna några mil österut. En stor del av landets drygt 4000 vinodlare håller till i dessa områden som klimatmässigt passar sällsynt bra för vinodling. Heta dagar och kyliga nätter ger en lång växtsäsong vilket i sin tur ger bättre kvalitet på druvorna.
Om det hade varit varmt dygnet runt hade vinerna fått låg syra och blivit tråkiga, och utan de heta dagarna hade de blivit kärva och tunna. Det ska alltid vara balans, och det har man perfekta förutsättningar för i den här delen av Sydafrika. Som grädde på moset brukar man också ha precis lagom mycket regn under växtsäsongen, så generös har naturen varit.
I Stellenbosch finns många av de mest kända egendomarna, och namn som Neil Ellis, Meerlust, Overgaauw och Rozendal kantar vägarna när man besöker området. Stadens smeknamn är Ekarnas Stad och mycket riktigt växer det ekar överallt, många planterade redan på 1600-talet. Passande nog har det mest framgångsrika exportvinet från Stellenbosch fått namnet Oak Village.
Paarl ligger något längre bort från Kapstaden och skiljer sig en smula från Stellenbosch vad gäller klimatet. I Paarl är det lite torrare och därför är konstbevattning mer vanligt här. Annars karaktäriseras området av en mängd olika typer av jordmån och tydliga klimatskillnader mellan slättområdet och de vingårdar som ligger längs bergssluttningarna.
Går det då att känna skillnaden mellan ett vin från Paarl och ett från Stellenbosch? Kent Nilsson är kvalitetschef på Vin&Sprit och ansvarar bland annat för att leta upp viner till firmans egna varumärke La Chasse, eller ”vinet med älgen” som det brukar kallas i folkmun eftersom etiketten pryds av en ståtlig 16-taggare. Få har haft lika stor anledning som han att fundera över de olika områdenas särdrag.
– Nja, det är nog svårt att känna några generella skillnader, säger han. Det intressanta med de båda områdena är nog snarare att det inom distrikten finns så stora skillnader. Att stilen i en vingård kan skilja sig så mycket från en som ligger några kilometer bort
Goda nyheter för vinturisten, för då finns det med andra ord all anledning att åka runt mellan vingårdarna och prova sig fram. Chansen att hitta just den stil som man själv tycker om är ju ganska stor när det finns så pass olika förutsättningar för vinodling i ett och samma område.
Förutom vingårdens läge bestäms ju vinets karaktär också av druvsorten. I Sydafrika odlas främst internationellt kända druvsorter som cabernet sauvignon, merlot, chardonnay och sauvignon blanc, men det finns också plats för en del egna specialiteter. Den allra mest odlade druvan kallas steen och är egentligen samma sort som den franska chenin blanc, men i Sydafrika har den fått en helt annan ställning än i Frankrike.
Steen ger mycket friska viner med tydlig fruktsyra och en arom som har inslag av vått ylle. Låter kanske inte så gott, men som så ofta i vinvärlden kan en oromantisk beskrivning ändå i praktiken bli riktigt lyckad, särskilt när det kommer in mat i bilden. Steen passar nämligen alldeles förträffligt till fisk och skaldjur av alla slag.
Sydafrika har också en alldeles egen druvsort. Den heter pinotage och är en korsning mellan pinot noir och cinsaut som togs fram vid universitetet i Stellenbosch 1925. Den blev omedelbart mycket populär och är näst cabernet sauvignon den mest odlade blå druvsorten idag. Karaktären är mycket kryddig och speciell med inslag av röda bär och antydan till gummitoner.
Men oavsett vilken druva och vilket område man än väljer finns det i alla sydafrikanska viner en speciell, kryddig karaktär som inte går att hitta någon annanstans i världen. En slags nationalkaraktär som gör landets viner helt unika. En del säger att det beror på klimatet, andra att det är den speciella jordmånen som ger vinerna dess särpräglade karaktär. Det må vara hur det vill med den saken. Ett är i alla fall säkert och det är att ett land som både kan erbjuda viner av världsklass och vilda elefanter måste vara något alldeles extra.
Ulf Sjödin, vinskribent
