Det antika Kina Researtiklar
Ostindiska kompaniet
I Europa har ett intresse för kinesisk konst och konsthantverk funnits i många hundra år. Under 1600- och 1700-talen ökade det kinesiska kulturinflytandet i Europa markant, och bidragande till detta var Ostindiska Kompaniet. Det svenska Ostindiska Kompaniet grundades år 1731. Genom dess verksamhet strömmade stora mängder kinesiskt konsthantverk till Sverige. Från Sverige exporterades främst råvaror som trä och järn, och även produkter som tillverkats av dessa material, exempelvis knivar, bössor, yxor och spik. Till att börja med fick Ostindiska Kompaniet kritik för att de förde ut ”beständiga varor” och kom tillbaka med ”utländskt skräp”. Men, med tiden blev alltså ”skräpet” både erkänt och hyllat, så till den grad att kinesisk arkitektur och konsthantverk efterbildades friskt – i det som kallas kineserier.
Mest populärt var porslinet. Klangen från Kinaproducerat porslin har genljudit världen över, och ett språkligt exempel på detta ser man i den engelska termen för porslin, ”china”. Redan vid tiden för Kristi födelse exporterades kinesisk keramik till kringliggande länder och på 700-talet hade kinesiskt porslin och stengods nått Indonesiens övärld. Under Ming-dynastin (1368-1644) fanns det karakteristiskt blåvita porslinet över hela Asien, runt Afrikas kuster, i Europa och även i Amerika. Sedan 1600- och 1700-talen har kinesiskt porslin verkat inspirerande på den keramiska tillverkningen runt snart sagt hela jordklotet, och detta inflytande har pågått in i våra dagar. Staden Jingdezhen i Jiangxi-provinsen har sedan 1000-talet varit Kinas – och periodvis också världens – centrum för porslinsindustrin. Än idag är porslinet Jingdezhens livsnerv, men produktionen kan knappast mäta sig med forna glansdagar. År 2004 firade staden sitt 1000-årsjubileum.
Lackat och klart
Lackarbeten var något som tidigt fascinerade europeiska Kinaresenärer. Under ostindiefarartiden importerades stora mängder lackerade föremål från Kina, främst möbler av olika slag. En vanlig färgsättning under den perioden var guldlack mot svart botten. Lack är ett naturmedel som framställs från saften av lackträdet. Trä som bestryks med lack får god motståndskraft mot vatten och olika typer av syror. Dock är lackerade föremål mycket känsliga för hastiga växlingar i luftfuktighet och temperatur, vilket har medfört att en stor del av de lackarbeten som fördes till Europa av Ostindiska Kompaniet idag är i dåligt skick eller helt förstörda.
Olika typer av sniderier har genom historien varit en viktig del av Kinas hantverkskonst. Råmaterialen har varierat. Ett av de mest framträdande materialen är bambu, som troligtvis har använts i Kina sedan stenåldern. De äldsta bevarade föremålen är dock från Tang-dynastin (618-907). Bambu har använts som byggnadsmaterial, för att tillverka bruksföremål och dessutom till konstnärlig framställning. Under 1700- och 1800-talen exporterade Kina en hel del möbler av bambu till Europa.
Elfenben är ett annat material som har använts för konstnärligt snideri i Kina, vid sidan av horn och ben från andra djur, som buffel och noshörning. Ibland hör man talas om sniderier i jade men detta är missvisande, om inte direkt felaktigt. Varken hammare, mejsel, kniv eller andra enklare verktyg kan användas för att bearbeta den hårda jadestenen. Istället är det fråga om en utdragen process där delar av stenen slipas bort med hjälp av ett slipmedel som är hårdare än själva jaden.
Många av de föremål som kom till Europa med ostindiefararna hade ”exportmodifierats”, det vill säga anpassats för att falla européer i smaken. Man ser det tydligt i vissa typer av porslin, där det var vanligt med specialbeställda, västerländska motiv. I detta hänseende skiljer sig dessa konsthantverk från den arkaiska bronskonsten, landskapsmåleriet, kalligrafin och många andra konstformer som uteslutande var avsedda för kineserna själva.
