Kinesisk arkitektur Researtiklar
Traditionella kinesiska byggnader är omgärdade av en yttermur och innesluter öppna gårdar. Sidobyggnaderna är sekundära medan huvudbyggnaderna och innergårdarnas antal och storlek markerar makt och auktoritet. Inne i denna skyddade värld kunde man bibehålla en miniatyr av ett välorganiserat samhälle. En familjesfär där alla visste sin plats garanterade harmoni och stabilitet, och detta mål ansågs lättare att uppnå genom att med murar och portar hålla den störande omvärlden ute.
När man stiger in genom en kinesisk port måste man först stiga över en hög tröskel. Denna skyddar mot onda andar, som nästan alltid rör sig lågt. Om de ändå tar sig över tröskeln väntar en ande- eller skärmvägg några meter innanför porten. Onda andar kan nämligen inte svänga. Resultatet blir att man aldrig kan se rakt in i ett kinesiskt hem. Man måste svänga lite först innan man till slut når den yttre gården. Kina har alltid varit ett i högsta grad inmurat samhälle som skyr insyn, förmodligen som en reaktion på bristen på privatliv.
Kinesiska byggnader har dessutom genomgående varit låga. Även viktigare palats och tempel har sällan haft mer än en våning. Istället har man skapat känslan av höjd genom att placera byggnaden på en hög sockel och sen låta de mäktiga taken lyfta blicken. Att lägga till ännu en våning har aldrig varit ett önskvärt alternativ i Kina. Det finns ett undantag och det är pagoderna. Dessa flervåningsbyggnader sträcker sig utmanande mot skyn i sina försök att vinna gudarnas beskydd över människan. Pagoderna har influerats dels av den indiska stupan och dels av Handynastins vakttorn. De senare gjordes för tvåtusen år sedan av trä och finns idag endast avbildade i gravar och grottor. Pagoderna började först byggas under Handynastin men fick sin blomstringsperiod under Tangdynastin (618-907). De byggdes av sten, tegel och trä, och har genom åren haft flera användningsområden, som fyrtorn, förvaring av Buddhaskulpturer och skrifter, bindare av jordandarna, samt minnesmärken över betydelsefulla personer.
Kinas arkitektoniska dilemma är att det i grunden är en trä- och lerbyggnadskultur. De flesta gamla minnesmärken är idag borta och det är svårt att finna pagoder och tempel äldre än från 800-talet. Kinas mest berömda mästerverk som Förbjudna Staden och Himmelens tempel är nyrenoverade under de senaste trehundra åren. Det mesta av kinesiska muren byggdes för bara femhundra år sedan. Templet Nanchan i Wutaibergen är Kinas äldsta träbyggnad och byggdes år 782. I det sammanhanget står sig de nästan jämngamla norska stavkyrkorna väl.
Med detta i åtanke är det naturligtvis beklagligt att så många gamla byggnader rivs i dagens Kina, men i ett överbefolkat land som nu urbaniseras i rask takt är det helt enkelt inte ekonomiskt försvarbart med enplanshus på platser där man kan bygga på höjden. De senaste åren har istället en helt ny östasiatisk arkitektur växt fram, men idag är det mer kvantitet än kvalitet. I Beijing färdigställs nu 22000 kvadratmeter bostadsyta om dagen och bakom landets största byggnad, den stalinistiskt influerade Nationalförsamlingen, byggs ett gigantiskt halvglobliknande operahus. I Shanghai, som fram till 1980-talet fortfarande dominerades av de bastanta art-déco-byggnaderna nere vid the Bund, har skyskraporna de senaste åren ökat med flera tusen. Mest spektakulär är den futuristiska Jinmao Tower, världens fjärde högsta byggnad, med världens högsta hotell. Grand Hyatt upptar våning 53 till 87 med ett atrium som garanterat ger dig svindel. Jinmao ska ge bilden av en gigantisk penna stående i en uppslagen bok. Runtomkring tävlar otaliga skyskrapor på sin väg mot himlen. Här som i så många andra kinesiska städer ser vi nästan övertydligt hur det nya möter och inspireras av det gamla.
