Serengeti är vad det heter – och något mer Researtiklar
Kapstaden är en av Afrikas vackraste och mestavslappnade städer. Hemligheten med skönheten kan delvis förklaras på samma sätt som en mäklare bestämmer en fastighets värde; det är tre faktorer som avgör: läget, läget och läget.
Linbanan upp till stadens mest kända landmärke, Table Mountain, är en så uppenbar attraktion att man har svårigheter att övertyga sigsjälv om att det är värt besväret. Det är det. Utsikten är vidunderlig och här finns härliga promenadvägar upp på högplatån, särskilt under våren – september, oktober – då området prunkar av växtlighet.
Liksom alla sydafrikanska städer finns det något ambivalent över Kapstaden, varken afrikansk eller europeiskt, utan en alldeles speciell och mycket behaglig mix av första och tredje välden.
Kapstaden har storstadens intensitet och samtidigt lantliga promenader, vingårdar och fina stränder inom bekvämt räckhåll. Godahoppsudden och den karaktäriska klippan, Cape Point, besöker man inte bara för att känna historiens vingslag utan också för naturupplevelsen.
Och att man i distrikten kring Kapstaden, Paarl och Stellenbosch, tillverkar vin av världsklass är sedan tio år tillbaka ingen hemlighet för omvärlden.
Staden grundas 1652 av Jan van Riebeek. Han kallar den förstås för Kaapstad, och så gör boerna än idag medan engelskspråkiga säger Cape Town. Syftet med bosättningen är att skapa en säker hamn för fartyg från det nederländska ostindiska kompaniet. Södra Afrika blev viktig för sjöfarten sedan Vasco da Gama rundat Godahoppsudden 1498 och öppnat kryddrutten.
Allt efter att Kapstadens betydelse för sjöfarten ökar riktar engelsmännen sina blickar mot staden. 1795 besätter brittiska trupper Kapstaden. Vilket är startpunkten för ett blodigt 1800- tal med flera krig mellan engelsmän och boer, samtidigt som Zulufolket ville ha ett ord, och ett och annat vunnet slag, med i laget.
När Sydafrikanska republikens bildas 1910 börjar boerna sitt målmedvetna arbete för att kontrollera den sydafrikanska politiken. Vid valet 1948 tar det boerdominerade nationalistpartiet hem en storseger och man släpper inte järngreppet om landet förrän 1994.
Redan i den första författningen finns grunderna i apartheid, som efter 1948 förstärks. Apartheid är ett av de märkligaste samhällssystem som har skapats, där hudfärg bestämmer alla grundläggande mänskliga aktiviteter: var man bor, var man utbildar sig och arbetar, vem man får umgås med, var man får ta en promenad osv.
När så president FW de Klerk kommer till makten är han fast besluten att leda landet mot demokrati. Ett av hans första beslut är att samarbeta med ANC-ledaren Nelson Mandela som trots sin långvariga fångenskap är en levande symbol för kampen mot apartheid. de Klerks företrädare på posten, PW Botha, hade fängslat, torterat och censurerat sig fram till dess att FN:s ekonomiska sanktioner fick valutan att krascha 1989.
När Nelson Mandela bjuds in till presidenten har han suttit fängslad på Robben Island i nära 28 år. Han ges en snygg kostym och ett par promenadskor. Utanför presidentpalatset upptäcker en av vakterna att Mandelas skosnören är oknutna. Självklart, Mandela har inte sett ett par skosnören på en halv mansålder och så att säga tappat handlaget. Så kom det sig att en vit man knäböjer framför en svart man i Sydafrika.
Scenen är tagen från en filmatisering av de historiska åren och lär vara lika sann som den är symbolisk. Mandela friges och talar, trots allt han utstått, utan bitterhet om försoning. En hel värld väntar på blodbadet. Men det uteblir. Sydafrikanerna visar sig helt enkelt vara betydligt klokare människor än vad man föreställt sig. Och de båda herrarna de Klerk och Mandela får Nobels fredspris 1993.
Just nu är förmodligen den mest spännande tiden i Sydafrikas historia. Apartheid är ett ont minne blott och sydafrikanerna är energiskt sysselsatta med att bygga upp någonting nytt.
Mycket av optimismen grundar sig i vad landet uppnått de senaste åren, men också i en stolthet över landets skönhet.
Öster om Kapstaden, på sydkusten, sträcker sig den natursköna Garden Route 22 mil från Mossel Bay till Storms River. Kuststräckan kantas av stora laguner med sandsyner och fantastiska vita stränder.
Längs sykusten häckar också pingviner. Vill man se den andra roliga fågelarten i Sydafrika, struts, får man dock söka sig in i landet. Strutsuppfödning är fortfarande en stor näring i landet, även om det är ett tag sedan strutsfjädrar gick ur modet är det delikata köttet en stor vara.
Djurlivet är en av Sydafrikas stora tillgångar och det finns 13 välskötta nationalparker och 160 större naturreservat i landet. Den största är Kruger National Park som inte bara är en av de mest kända nationalparkerna i världen, den är också en av de största och äldsta – den fyllde 100 år 1998.
Här är man nästan garanterad att få se ”big five”: lejon, leopard, buffel, elefant och noshörning. Dessutom finns här antiloper, giraffer och flodhästar. Även om man har sett djuren på zoo och hur många naturfilmer man än har sett går det inte att överdriva känslan man får av att se djuren i sin naturliga omgivning.
Men Krugerparken är ändå långt ifrån ett vildmarksäventyr, den är otroligt välorganiserad och mycket populär. Men dess storlek gör att man ändå, utan ansträngning, kan finna ett ställe för sig själv. Parken är omkring 35 mil lång och sex mil bred och innehåller 200 mil bilväg.
Lika brokig som faunan är befolkningen. Det är ett multikulturellt samhälle med hårt definierade undergrupper. De etniska distinktionerna, som tidigare var en grundbult i samhällssystemet, börjar nu sakta att förlora i betydelse.
Sydafrikanerna börjar istället att återuppfinna sin kultur. Konstgallerier och konsertsalar börjar fyllas konst och musik som länge varit undertryckt eller endast förbehållna vissa nyanser i hudfärgen och de som såg Sydafrika uppträda i fotbolls-VM fick se ett lag lika brokigt som de forna kolonialmakternas.
