Dolomiterna – bergen som glöder i kvällsljuset Researtiklar
Det händer strax före solnedgången. Dagens hårda konturer mjuknar, dalarna sjunker ned i skugga och de bleka bergsväggarna börjar glöda. Först försiktigt rosa, sedan kopparröda och till sist nästan violetta. Några minuter senare är allt över.
På ladinska kallas skådespelet enrosadira – att färgas rosa. Det är ett av de ögonblick då Dolomiterna verkar mindre som en bergskedja och mer som en kuliss som någon har glömt att plocka ned.
Fast kulissen är verklig. Och mycket gammal.
Berg byggda av hav
När kontinentalplattorna långt senare pressades samman höjdes den gamla havsbottnen och blev en del av Alperna. Is, vatten, frost och jordskred fortsatte arbetet. Mjukare bergarter vittrade bort medan de hårdare partierna blev stående som torn, tinnar och lodräta väggar.
Det världsarv som Unesco utsåg 2009 består av nio skilda områden. Tillsammans omfattar de närmare 142 000 hektar och rymmer 18 toppar över 3 000 meter. Det betyder inte att hela Dolomiterna bara har 18 tretusentoppar – bergskedjan är betydligt större än den världsarvsskyddade delen.
Berggrunden innehåller stora mängder av mineralet dolomit, ett kalcium-magnesiumkarbonat. I slutet av 1700-talet undersökte den franske geologen Déodat Gratet de Dolomieu en ljus bergart från området och lade märke till att den betedde sig annorlunda än vanlig kalksten. År 1791 gav Nicolas-Théodore de Saussure mineralet namnet dolomit efter sin franske kollega. Så fick först mineralet och därefter bergen sina moderna namn.
Tidigare kallades de Monti Pallidi – de bleka bergen. Namnet passar större delen av dagen. Vid gryning och skymning händer något annat. När solens strålar färdas långt genom atmosfären försvinner mycket av det blå ljuset, medan de varmare tonerna träffar och reflekteras av den ljusa bergarten. Dolomitens sammansättning spelar en roll, men det är inte magnesiumet ensamt som får bergen att rodna. Det är ljuset, luften och stenen som arbetar tillsammans.
Mellan Italien och Alperna
Stora områden kring Sydtyrolen, Trentino och Cortina d’Ampezzo tillhörde länge det habsburgska Tyrolen och blev italienska först efter första världskriget. Andra delar av bergskedjan hade redan tidigare legat på den italienska sidan. Än i dag syns gränsernas historia i ortsnamn, arkitektur och språk.
Här talas italienska och tyska, men också ladinska – ett romanskt minoritetsspråk som har överlevt i några av Dolomiternas dalar. I Val di Fassa heter Canazei också Cianacei och Campitello di Fassa blir Ciampedel. Språken ligger inte bara på vägskyltarna. De hörs i köken, på torgen och i samtalen kring borden.
Första världskrigets front gick rakt genom bergen. Soldater högg tunnlar i klipporna, byggde ställningar på otänkbara höjder och tog sig fram längs vajrar och järnstegar. Flera av dagens leder och vie ferrate följer spåren efter denna märkliga och skoningslösa bergskrigföring.
Tre Cime – tre toppar och en klätterhistoria
Den högsta är Cima Grande, 2 999 meter över havet. Den 21 augusti 1869 nådde österrikaren Paul Grohmann toppen tillsammans med bergsguiderna Franz Innerkofler och Peter Salcher. Bestigningen tog två timmar och 55 minuter – en anmärkningsvärd tid med dåtidens kläder, rep och utrustning.
År 1874 blev Anna Ploner den första kvinnan som besteg Cima Grande. Cima Ovest, 2 973 meter, nåddes 1879 av Michel Innerkofler och Georg Ploner. Två år senare besteg Michel och Hans Innerkofler Cima Piccola, 2 857 meter. Den är lägst av de tre, men tekniskt den svåraste.
Den första Dreizinnenhütte byggdes 1882. Den förstördes under första världskriget och ersattes senare av dagens Rifugio Antonio Locatelli–Sepp Innerkofler. Utsikten mot Tre Cime är fortfarande en av de stora belöningarna för den som vandrar hit.
Klätterhistorien tog en ny riktning 1933 när Emilio Comici och bröderna Angelo och Giuseppe Dimai tog sig uppför Cima Grandes nästan lodräta nordvägg. Deras väg blev en milstolpe inom alpinismen. Fyra år senare återvände Comici och klättrade samma led ensam på tre och en halv timme.
I januari 1963 öppnade Rainer Kauschke, Peter Siegert och Gerd Uhner en ännu rakare vinterled genom nordväggen. De tillbringade 17 dagar i berget, i temperaturer ned mot 30 minusgrader. Hundratals pitonger och bultar användes – en bedrift som hör hemma i den så kallade direttissima -eran, men också en klätterstil som senare har ifrågasatts. Alpinismens historia handlar inte bara om mod. Den handlar också om hur synen på berget och människans rätt att förändra det har utvecklats.
Till fots blir landskapet större
Den goda infrastrukturen ska däremot inte förväxlas med enkel terräng. Vädret kan slå om snabbt. En stig kan vara stenig, brant eller utsatt, även om den ser beskedlig ut på kartan. Bra skor, lager på lager-klädsel och respekt för höjden hör till det nödvändiga.
Sedan hittar vandringen sin rytm. Kängorna mot gruset. En koskälla någonstans nedanför. Murmeldjurens visslingar från sluttningen. Samtalen blir färre och tankarna längre.
Det ligger något i att många problem ser annorlunda ut efter några timmar på en stig. I Dolomiterna kan man faktiskt promenera sig fram till sina bästa tankar.
Ett kök som följer höjden
Färsk pasta förekommer förstås, men den är inte hela berättelsen. Här finns canederli – brödbollar med ost eller speck – kraftig korngrynssoppa, polenta, svamp, vilt och ostar från dalarnas gårdar och fäbodar. I de ladinska områdena serveras cajoncie , fyllda pastaknyten som kan innehålla potatis, spenat, rödbeta eller örter. Till dessert väntar gärna äppelstrudel.
Många rätter föddes ur nödvändigheten att ta vara på det som fanns. Gammalt bröd blev canederli. Mjölk blev ost. Kött saltades och röktes för vintern. Det som i dag kallas närproducerat var tidigare helt enkelt det enda möjliga sättet att leva.
Efter en lång vandring behövs sällan någon avancerad gastronomi. En tallrik canederli, en bit lagrad ost och ett glas vin från Trentino eller Sydtyrolen räcker långt. Lägg till en strudel och utsikt över berg som fortfarande bär ett svagt rosa ljus, så blir det svårt att argumentera för att dagen borde ha slutat på något annat sätt.
Vandra i Dolomiterna med TEMA Vandring i Dolomiterna – Vigo di Fassa står klassiska dolomitvyer, ladinska bergsbyar och lokala smakupplevelser i centrum.
Vandring i Dolomiterna – Val di Sole har en annan karaktär, med vattenfall, lärkskogar, glaciärutsikter, gårdsbesök och byar som Pejo och Ossana.
Se också alla TEMAs resor till Italien .
Läs vidare om Italien Vandring i Italien – bästa områdena för en aktiv resa Sicilien – ön som smakar av hela Medelhavet Amalfikusten – Europas mest spektakulära kustlandskap Lazio – Italiens okända hjärta
